17 maj på Skansen: Det betyder ju något att man är norsk

Silje Lingås har intervjuat sin mamma Kirsten Lingås om den norska nationaldagen 17 maj.

Hur firade man 17 maj  på 50- och 60-talen i Trondheim? Mamma berättar om det tunga och stickiga ulltyget i bunaden (folkdräkten) som används, och hur jobbigt det var att gå den långa sträckan med 17 maj-tåget som barn. Det var en slitsam dag: ”17 maj var ju samma sak som skavsår och utmattning liksom”. Men det fanns också positiva minnen av dagen; efter tåget samlades man på skolgården där det var lekar, korv, glass och läsk. Hon säger att hon nog också var stolt över sin bunad, som hennes mormor hade broderat.

När hon blev lite äldre blev firandet annorlunda, då var det fester med kompisgänget, där det fanns äldre ungdomar och alkohol och då man kunde uppleva spänningen i att känna sig vuxen. Sedan beskriver hon gymnasietiden med en ny klick vänner, och då ” slapp jag bry mig, så det gjorde jag inte”. Hon och hennes vänner ”drog sig undan, ville inte vara med på traditioner… Man kände sig hävd över alla andra och sådär och… såg ned på folk som firade 17 maj, till exempel, ganska snobbigt faktiskt”.

På åttiotalet flyttade mamma tillsammans med min pappa till Sverige. Det var då mamma, kanske för första gången i sitt vuxna liv, aktivt valde att ta del av 17 maj-traditionen.

– Det var ju för er (barnens) skull vi gjorde det, men det var en fin upplevelse att komma dit då, och plötsligt så var det massa norrmän som firade 17 maj, mitt i Sverige liksom! Det var ju det, som sakta vaknade till och med i mig då, alltså, ni måste ju få liksom lite känsla av den här norska nationalkänslan ni också, där 17 maj liksom är kärnan i det hela på ett sätt.

Så kom det sig att mamma och pappa tog med oss barn till Skansen vid några tillfällen under min uppväxt. Utöver att åka till Skansen och fira så hade vi flaggor i fönstren, mamma gjorde kanske en tårta och ringde och pratade med familjen i Norge om de inte var hos oss på besök. Jag frågar henne om det också hade någon betydelse för henne själv att fira, trots att hon tidigare i livet inte lagt någon vikt vid det utan kanske snarare tagit avstånd från det. Handlade det om någon förändring inom henne?

– Genom det så fick jag liksom upp ögonen för att… att det betyder ju något att man är norsk. Jo men jag upplevde ju att det var en lite härlig grej då… att just den dagen var vår dag, det var Norsk festdag i ett annat land och det var liksom lite härligt det där. Det tenderar till lite läskiga känslor det där med nationalism, lite skeptisk mot det liksom, eftersom stolthet är ett läskigt ord som folk gärna använder; man är stolt över att vara norsk… men på ett sätt så var man stolt över att vara norsk när man åkte till Skansen på 17 maj, med sina norska flagg och allt det där.

Är det lättare att känna den där ”stoltheten” när man är i en annan kontext än den norska?

– Jag fick egentligen en känning av nationalkänslan genom att bo i Sverige och ha barn i Sverige, och liksom… plötsligt känna att jag ville förhålla mig till 17 maj igen då, efter att inte ha gjort det i många år. Lite mer avslappnat förhållande till det liksom. Men att… ja, identitet, det är en viktig sak, det var viktigt att ni barn också kände av det här norska.

Det går alltså att urskilja hur tid och plats kan avgöra ens förhållningssätt till och behov av traditioner. Var man är i livet, vem man har ansvar för och hur ens samtid och omgivning ser ut – dessa är några faktorer som tycks påverka huruvida man väljer eller väljer bort traditioner som man på ett eller annat sätt förväntas ta del av.

Silje Lingås studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

17 maj på Skansen

 

Det här inlägget postades i 3. Sekulära dagar, 4. Intervju: helgfirare och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.