Meänkieli ett levande minoritetsspråk

Den 15 juli är sedan tre år tillbaka Märkesdag för tornedalingar och kväner. Torbjörn Ömalm, tornedaling, tycker att dagen är viktig för att den höjer språkets status. Ju ju mer monokulturellt ett samhälle blir, desto sämre blir det. Därför är det jätteviktigt  att de nationella minoriteterna fått en annan status och ett annat erkännande idag, säger Torbjörn som är musiker och doktorand i musikalisk gestaltning.

Den 15 juli infaller tornedalingarnas bemärkelsedag. Vad betyder den dagen för dig?

För mig är begreppet tornedaling inte alldeles enkelt eftersom det geografiska Tornedalen är mindre än det område där det talas tornedalsfinska, meänkieli. Som Gällivare kommun, där jag kommer ifrån, det ligger inte i själva geografiska Tornedalen. Ändå tycker jag det är betydelsefullt med en dag som 15 juli. Den höjer språkets status. För mig är det i första hand den språkliga frågan som är viktig, den tornedalska identiteten är lite mer splittrad än till exempel den samiska som jag uppfattar den.

By Clem23 (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

By Clem23 (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons

Du bodde länge i Stockholm? Hörde du till de som gillade de kalla vintrarna för några år sen?

Vinter i Stockholm, det var inget för mig. Snö och kyla var bara ett praktiskt problem, ”tänk om jag inte kan ta mig till jobbet”.

Så kyla var inget som gav dig hemkänsla i exilen?

Nej, inte vädret. Om jag skulle söka upp nåt som gav hemkänsla, då kunde jag gå på museum, exempelvis Etnografiska eller Naturhistoriska riksmuseet. Något som handlade om Arktis eller som gav en arktisk känsla, ofta något kring samisk kultur. Det fick jag inte genom vardagsvädret.

Du känner samhörighet också med samer?

Absolut, jag har även själv skogsamiska rötter. Det finns massor med beröringspunkter och gemensamma drag. Vi är släkt, det finns ett kulturellt och språkligt släktskap. Och vi har ju dessutom drabbats av samma oförrätter från svenska statens sida. Den erfarenheten delar vi ju dessutom med till exempel romer.

Och nu har du flyttat hem igen. Hur skulle du beskriva den tornedalska identiteten?

Något jag känner igen och känner mig hemma med är en mörk humor, att kunna berätta om allvarliga saker på ett sätt som kan låta hemskt på ytan. Det där tror jag till viss del kan vara påverkat av tuffa tider och av laestadianismen, som ju var väldigt sträng. Sen finns det också spår av gammal naturreligion, till exempel så talar vi om manalaiset, underjordiska väsen, ett slags dödsandar kan man säga. Ett ord man kunde skrämma barn med förr, och som också lever kvar som ren svordom. Det här med nåjder, naturläkare, naturmedicin och botande ramsor, det fanns kvar fortfarande för bara nån generation sedan, i viss mån även fortfarande. Ja, det är annorlunda.

En stor skillnad mellan södra Sverige och Tornedalen är väl ljuset?

Jo, växlingen mellan kolsvart och helt upplyst är ju ganska dramatiskt. Men för mig har det aldrig varit något problem att sova om somrarna till exempel. Man känner årstiderna djupt i kroppen, det spelar ingen roll om solen är uppe. Förstås att det var annorlunda på vintern innan man hade el, det fick man ju jättesent i vissa avlägsna byar. Kanske först på 1970-talet. Det är mycket i livsstilen som ändrats sedan mina föräldrar var små. Då hade man ju djur, som ingick i vardagen. Inte bara bland renskötare utan bland de flesta bofasta i byarna. Och förstås var det inte självklart att ha telefon. Nu har ju alla mobiler även om inte det inte finns täckning i alla områden. Så fjällguider och renskötare behöver ofta satellittelefon för att klara sig.

Det är verkligen mycket som förändrats. Om man tänker på de nationella minoriteterna, vad skulle du säga om den utvecklingen?

Jag tror ju att ju mer monokulturellt ett samhälle blir, desto sämre blir det. Därför är det jätteviktigt tycker jag, att de nationella minoriteterna fått en annan status och ett annat erkännande idag. Historielösheten och självhatet har minskat. Föräldrar är mer angelägna om att föra vidare sitt språk till barnen till exempel. Förr ansågs det ju inte viktigt att barnen skulle lära sig föräldrarnas språk, det var en annan tidsanda. Idag tycker mina föräldrar det är jättekul att jag intresserar mig.

Du själv går ju djupt in i både språket och musiken?

Ja, det finns mycket att upptäcka. Men jag till exempel talade inte speciellt mycket meänkieli hemma som barn. Jag har blivit bättre på det i vuxen ålder genom att tala med föräldrarna, mina far- och morföräldrar och andra äldre. Så nuförtiden är jag väldigt inspirerad av att använda språket mer i mitt musikskapande och det syns väl också i mitt val av forskningsämne. Och när jag gör musik så hämtar jag inspiration från händelser och situationer av alla möjliga slag som sammanhänger med kulturen och landskapet.

Torbjörns forskningsfråga lyder: ”Hur låter ett språk rent musikaliskt?” med fokus på meänkieli och samiska. Den som vill veta vad han kommer fram till i sin avhandling får ha lite tålamod. Däremot behöver den som vill höra hur det åter när Torbjörn spelar inte vänta. Gå till Spotify, eller lyssna direkt på:

https://soundcloud.com/torbj-rn-malm-1/siela-mettassa

 

Läs mer om tornedalingar på minoritet.se

 

 

Det här inlägget postades i 3. Sekulära dagar, 4. Intervju: helgfirare och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.